fuck life..

det borde inte vara så svårt..
borde inte vara så svårt att prata.
jag har så mkt tankar. så många frågor.
så många skämt som bara du skulle skratta åt.
så mkt att berätta..
men något hindrar mej.
känns som jag sviker någon.
mej själv kanske ?
dej ?
jag vet inte.
jag önskar jag visste..
för jag vill inte verka så deprimerad längre..
vill kunna prata med dej.
vill kunna skratta och vara glad över att se dej..
innerst inne är jag egentligen det.
bara rädd för att visa det.
jag har faktiskt inte gråtit på tre dagar över dej nu..
ganska stolt över mej själv faktiskt.
klar framgång..
men ändå är det en sån där obehaglig känsla som gnager i mej varje morgon i bussen.
vad är det för fel ?
vad har jag gjort för fel ?
vad hände egentligen.. ?
jag orkar inte detta.
jag vet inte vad jag ska gööra...
du har verkligen förändrat mitt liv.
du släppte in lite ljus i mitt hjärta.
ångesten är tillbaka dock.. men det spelar faktiskt ingen roll längre.
för jag tänker vara glad.
glad för att du gav mej den tiden av ditt liv.
glad för att jag lever.
glad för att jag kan skratta utan att fejka.
glad..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0