att känna sig ersatt, är den läskigaste känslan som finns.

Jag tittade efter honom. Vägen där han gått tycktes ligga i mörker trots att solen sken.
jag står vid ett vägskäl så skrikande att jag skulle kunna svära på att det står skrivet på himlen ovanför mig där jag står i gräset med frosten mellan tårna.
trots de gråa molnen och regnet som piskar mig i ansiktet ser jag det. så tydligt.. 
jag känner mig tvingad att välja, så stel i hela kroppen av kölden som biter tag i mig.
- fortsätt dö inombords.
- börja om..
jag vågar inte..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0